MIN FÖRELÄSNINGSTEKNIK – FRÅN LIVRÄDD TILL PROFFS

MIN FÖRELÄSNINGSTEKNIK – FRÅN LIVRÄDD TILL PROFFS

57 views
0

Om man ser mig på scenen i dag kan man nog inte ana att jag, för inte så länge sedan, var livrädd för att prata inför folk. Jag har gjort en enorm resa och jag tänkte dela med mig av hur jag kom hit och hur jag jobbar i dag.

Panik, ångest, skräck

För inte så länge sedan kunde jag inte ens öppna munnen när jag satt runt ett konferensbord. Jag kunde aldrig räcka upp handen för att ställa en fråga. Jag kunde inte stå längst fram på en dansklass. Alla dessa scener gav mig fullständig panik. Jag blev högröd i ansiktet och svettades. Händerna skakade och jag fick knappt ur mig några ord. För mig var det här ett handikapp eftersom jag var ”journalist” som förväntades ställa frågor i grupp och att jag arbetade på kontor och spenderade många timmar i mötesrum. När jag började få förfrågningar om att föreläsa vart jag alltid så ledsen för det verkade så kul att stå där på scenen och äga. Jag tackade vänligt nej varje gång men grät lite inombords samtidigt.

Nu får det vara nog

På den här tiden var träningen mycket mer i fokus i mitt liv och hon som kommit att bli min allra bästa vän arbetade då som PT och danslärare. Jag gick mycket på hennes klasser och träningsevent. Ett sådant event tog rum i en dansskola där vi under tre timmar övade dans, lite ”gladiator-träning” och sedan utsattes för ett eldprov. Sista timmen skulle vi nämligen gå upp en och en och dansa en inövad, extremt lätt och kort, korre och innan det säga några snälla och positiva ord om oss själva. Dansen var helt fri, vi fick tolka den precis som vi ville och ärligt talat, det hade funkat om man bara stått och gungat lite på plats 🙂

Men jag fick panik, regelrätt panik. Jag ville smälta in i spegeln vi satt lutade mot och hoppades att om jag inte säger något så kanske de glömmer bort att jag är här. Tillslut när alla dansat så trodde jag att jag skulle slippa men någon hade koll på att jag var kvar. Fan. Jag går upp, mår dåligt. Jag säger något, minns inte alls vad. Sedan börjar jag dansa men klarar typ tre steg innan jag ramlar i hop på golvet och gråter. Jag gråter hysteriskt ett bra tag och måste ta mig ut för att samla luft och komma ner på jorden igen. Men det var där och då jag bestämde mig för att NU JÄVLAR.

Första stegen

Jag letade lite efter kurser i att våga tala. Det var inte helt lätt, jag hittade förvisso några men de var svindyra. Förmodligen bra kurser men det fungerade inte för min plånbok. Tillslut hittade jag en kurs på Södertörns högskola med en klass i veckan på kvällstid. Jag anmälde mig och kom in. Men, det här var ingen bra kurs för mig. För mycket teori och alldeles för lite praktik. Vi fick aldrig konstruktiv kritik, verktyg att jobba med, förklaringar på varför kroppen reagerar som den ska. Nej, den gav mig inget. Men den sådde ändå ett litet frö.

Kort därefter dimper det ner en förfrågan om att tala på en IT-konferens. Jag tackar som vanligt nej med ursäkten om min svåra talängslan. Sedan gjorde jag det alla gör, nämligen klagar på Facebook. Där fick jag dock en hel del uppmuntrande kommentarer om att våga prova, tacka ja, kämpa! Så några timmar senare sa jag till mig själv: – Nu jävlar Åsa, tacka ja och bara gör det! Så det gjorde jag.

itarc-wallenrud-1 itarc-wallenrud-2

Någon månad senare stod jag i entrén till ett hotell i Stockholm och höll på att svimma. Trots lång tid för förberedelse, många timmars övning i konferensrum, tidtagning på mig själv, talarkort och valet av mörka kläder så var jag så nervös att magen pajade. Det är en sådan sak som kan hända vid en sådan nervositet. Svetten började sakteliga rinna längs ryggen och jag tackar mig själv för att jag tillslut ändå valde den svarta klänningen (svetten syns inte). Plötsligt var det min tur och jag tittar in i salen med ca 100 gäster. Det var inte en skärm att visa bilder på, det var TRE! Panik.. teknikern kopplar in min dator och plötsligt fick jag se en sådan presentationsvy (på min skärm ser jag klockan och nästa slide) som jag inte sett förut och fick lite panik.

Gästerna satt och väntade, jag blev på-annonserad och klev upp för de tre trappstegen upp till scenen och ska börja. Jag hör mig själv stamma fram något om ”hej jag heter…”, samtidigt så hör jag en liten demon i hjärnan som ger mig två val – Antingen springer du härifrån, lämna datorn, bara spring och kom inte tillbaka eller så skärper du dig! Av någon anledning valde jag att stanna och kämpa och jag körde 20-25 minuter, fick publiken att skratta och engagera sig i en live-omröstning. Vetefan hur det där gick till egentligen.

itarc-wallenrud-3

Hur har det gått sen?

Efter den första stora föreläsningen var jag helt slut. Tror jag somnade innanför dörren hemma. Men dagen efter kom stoltheten och lyckan och jag skröt överallt. Men sedan hände inget mer. Det ramlade ju inte ner förfrågningar och i mitt dåvarande yrke hade jag ingen chans till presentationer. När man kommit över ett sådant här stort hinder så behöver liksom hoppa på det igen för att inte tappa kunskapen, men det tog bra lång tid innan jag fick testa det igen. Men nu är jag inne i det helt och hållet och ligger som talare på tre olika talarbyråer tillsammans med stora namn. Jag har föreläst på stora mässor och i små möten men allt är lika kul. Jag presenterar mig i dag som föreläsare, ven hade anat det?

Så jobbar jag

Den första föreläsningen jag hade, itarc, var så sjukt inövad och förberedd så det gick inte att misslyckas. den förberedelsen behövdes också för att jag skulle klara av det. När jag i dag har en föreläsning så skapar jag själva presentationen typ max en vecka innan och övar typ inget, skriver inga stödord, talarkort eller annat. Jag känner att jag läst på så pass att jag vet vad jag ska säga, så jag bara kör! Jag har på riktigt ingen strategi, inga grejer jag måste göra och jag kan ställa mig upp varsomhelst och närsomhelst och prata om det mesta. Det är nog den tydligaste effekten av hur bekväm jag är nu med att tala inför folk. Jag får ofta höra att jag är personlig, inbjudande och kunnig. Att vara just personlig och lite rolig på scen betyder så himla mycket för mig så jag känner mig väldigt NÖJD!

Min omedelbara känsla kan ni läsa om i ett gammalt inlägg. LÄNK

Kommentera