Att byta karriär vid 47 visade sig vara en ekonomisk avrättning av mitt privatliv, trots att viljan att tjäna saken fanns där.
Två yrken som AI äter till frukost
Det börjar bli en obehaglig vana att se uppdrag försvinna. Jag sitter på dubbla kompetenser: digital strateg och teknikjournalist. Problemet är att båda dessa områden just nu genomgår en form av digital kannibalism där AI ses som den stora frälsaren.
Många företag lever i tron att vem som helst kan mata en bot med instruktioner och få ett perfekt resultat. Att hantverket och erfarenheten bakom strategier och granskningar faktiskt betyder något verkar ha glömts bort i den allmänna teknikhetsen.
Kanske vaknar marknaden om ett tag, men räkningarna behöver betalas nu.
Ett vinindränkt beslut och ett simprov senare
I ett ögonblick av fredagspepp och ett par glas vin bestämde jag mig för att tänka helt utanför den digitala boxen. Polisyrket har alltid lockat. Jag drog igång ansökningsprocessen direkt vid datorn och innan jag visste ordet av hade systemet tuggat i sig mina uppgifter och spottat ur sig en kallelse till fystester.
Jag gick ”all in”, köpte baddräkt och började nöta längder i bassängen för att klara simprovet. Adrenalinpåslaget var totalt och jag såg framför mig en ny karriär långt ifrån algoritmer och sociala medie-planer.
Den ekonomiska kallduschen
Sedan kom verkligheten ikapp i form av en lönetabell och CSN-regler. Att ställa om som 47-åring visade sig vara en ekonomisk omöjlighet som gränsar till hån. Under studietiden förväntas jag leva på cirka 13 000 kronor i månaden. Det är inte bara lite pengar; det är ett rent skämt för någon som har ett vuxenliv med hus, bil och fasta kostnader. Det täcker knappt avbetalningarna på de gamla studieskulderna jag redan har.
Omställningsstöd är en byråkratisk labyrint
Jag har dammsugit nätet efter stipendier och försökt navigera i reglerna för omställningsstöd. Men systemet är riggat mot oss som redan har pluggat tidigare. Har du gamla studieskulder sitter du fast i ett moment 22 där den ekonomiska tryggheten lyser med sin frånvaro.
Det är tragiskt att vi har ett samhälle som skriker efter poliser, men där tröskeln för den som faktiskt har livserfarenhet är så hög att man tvingas ge upp innan man ens hunnit dra på sig uniformen. Polisdrömmen dog, inte på grund av fystesterna, utan för att kalkylen var en ren förolämpning mot min ekonomi.