Att minnas tillbaka på året som gått brukar oftast vara en härlig återblick. Underbara minnen, nya människor man mött, utmaningar som man klarat av och allt leder en in på en ny härlig resa för nästa år. Så är inte fallet i år, det är precis tvärtom.

När 2022 startade var jag fortfarande anställd på Blocket och livet lekte. Jobbet är fortfarande det bästa jag haft i hela mitt liv. Men på grund av att Blocket bytte VD och bestämde att personalen ska in på kontoret igen så valde jag tillslut att säga upp mig då jag inte hittade någon lösning för min hund. Jag gjorde allt jag kunde men hunddagis var fullbokade och jag hade ingen i min närhet som kunde stötta. Jag ville inte byta till vad som helst så jag var noga med att det skulle vara ett bra jobb där jag verkligen fick arbeta hårt, vara kreativ och jobba hemifrån. Jag fick ett jobb på ett ställe där jag mötte tre olika personer på intervju, jag berättade verkligen att jag är superkreativ, älskar att jobba och vill sätta mål och jobba mot dem osv osv. Jag fick jobbet och det kändes både skönt, för jag kände mig taskig gentemot Blocket att inte komma in till kontoret så som det krävdes, men jag kände mig också ledsen eftersom jag lämnar ett jobb jag aldrig ville lämna.

Bortglömd eller oönskad?

Fredagen veckan innan jag skulle börja hade ingen tagit kontakt med mig och gett mig adress, klockslag eller ett namn inför måndagen. Jag fick själv ta reda på detta genom att jaga de tre jag suttit i intervju med. De hade alltså glömt bort mig!

På måndagen kommer jag dit och får möta marknadschefen som berättar att min närmsta chef hade gått på semester! Återigen, jag var bortglömd! Min roll var som “Social media & community manager” till deras kanaler som ingen direkt hade jobbat med förut, men möts av den här kommentaren från marknadschefen “Jag tänker inte ge dig tillgång till våra kanaler”. Vänta va? Jag blev så ställd att jag inte kom på vad jag skulle säga. Eftersom jag var bortglömd hade de inte fixat dator och annat men den underbara personen på IT löste det. Marknadschefen gav mig nu ett hittepå-projekt resten av veckan.

Veckan efter kommer min chef tillbaka och han börjar med att säga: “Jag vill inte att du gör något i våra kanaler”. Nu börjar jag ana lite oråd. Vad är det som händer? Jag började i april 2022 och följande månader är jag helt utfryst. Jag har ett möte i veckan, med marknadsavdelningen men INGET annat. Ingen bjuder in mig trots att jag tjatar, ingen bjuder in mig till SLACK-trådar. På våra veckomöten framgår det hur min närmsta chef beter sig mot oss, micromanagement by fear! De som har något att göra måste fylla i exceldokument med en sådan detaljnivå att jag tappar hakan. Ingen vågar säga emot!

Jag skippar en massa pladder och säger som så att när min provanställning närmar sig sitt slut så får jag veta att min roll inte behövs så jag får gå!

Jag är knäckt. Jag är bruten. Jag är ledsen. Vad fan hände? Jag sa upp mig från mitt drömjobb för att gå igenom den här skiten. När jag gråtit blir jag arg och jag vill basunera ut till hela världen vad de här bolaget har gjort mot mig. Men jag taggar ner och tänker att jag måste vara den vuxna här och i stället fokusera på att hitta ett nytt jobb.

34 ansökningar senare

Jag sökte så mycket jobb. SÅ JÄVLA MYCKET JOBB! på 34 ansökningar fick jag 4 intervjuer, på två av dem gick jag vidare till sista steget innan jag åkte ut, på en av dem kände jag redan när jag klev in på kontoret att här vill jag inte vara och på den sista visade sig rollen inte riktigt stämma men jag blev i stället konsult under deras byrå. Det betyder inte så mycket just nu då det kan komma ett jobb i morgon eller inte alls under hela 2023. Men jag tar tacksamt emot allt jag kan få!

Jag är ju inte bara arbetslös nu, nej det är ju fortfarande pandemi och trots att jag klarat mig genom alla åren så åkte jag på corona ett par dagar innan julafton. Febern var tuff men att tappa smak- och doftsinnet är fan tortyr. Det är ju också lågkonjunktur och skenande priser på mat, bensin och el samt att bolåneräntorna är galna och vi skaffade solceller under hösten (leverans våren 2021) men på lånet har redan börjat betalas tillbaka på.

Pengarna sinar, ångesten ökar. Jag vill bara frysa tiden nu så jag kan stanna upp och fundera på bästa vägen framåt. Det går för fort, mina sista slantar är snart slut och jag funderar på om jag måste sälja bilen (tufft eftersom vi bor i hus med långt till en matbutik) eller kanske måste sälja hunden (absolut sista utvägen, han är familj) men blir jag desperat så blir jag.

Snart är 2023 här men just nu ser jag inte positivt på det.

Jag måste ändå avsluta lite positivt och det är att jag är så tacksam för familj och vänner som stöttar och hunden som alltid finns vid min sida och får mig att tänka på annat. ❤️

Med vänlig hälsning

Er Åsa