Ford Mustang Fastback är den vackraste bilen någonsin, enligt mig. En dröm har varit att få sitta i en, kanske till och med få köra en, men vem skulle låta mig göra det?!
Sen uppenbarade sig ett tillfälle när jag tjänar bra med pengar, jag hade gjort det under ett drygt år, och insåg att jag kanske skulle kolla lite på vad en Mustang kostar.
Så jag börjar googla och kolla annonser i Sverige och hittar några ok bilar och en osannolik drömbil. Efter ett samtal med min bank ger hon mig ett lånelöfte som räcker precis till drömbilen.
Lycklig efter detta ringer jag på lite bilar och en söndag tar jag med syrran och vi kör ner till Småland för att titta på drömmen och passar på att kika på en annan Mustang.

Drömmen var verkligen en dröm. Hon var så fin där hon stod i garaget omgiven av muskelbilar och andra veteraner. Hon glänste i vackert ivory-grönt och var välputsad och visade sig från sin bästa sida. När säljaren vred om nyckeln och motorn startade insåg jag att det var precis det monstret jag ville och skulle ha. Jag behöll lugnet och låtsades granska varenda detalj, låg under bilen med ficklampa fastän jag inte har en aning om vad man kollar på eller vad som finns där. Jag tittade förundrat i motorhuven och såg bara att det var blankt, rent och fint. Jag fick åka med en tur och kände hur hon försökte kämpa sig loss från oss och bara försvinna på vägarna i Sverige. Hon ville visa upp sig och se hur många avundsjuka blickar hon kunde få.

Jag åkte därifrån med en känsla jag inte riktigt kan förklara. Någon blandning av skräck, längtan och kärlek. Kommer jag köpa? Ska jag köpa? Jag kan ju inte köpa den första bilen jag tittar på – eller?

Vi kollar på en annan bil på vägen hem som säljs av en typisk machokarl som höjde på ögonbrynen och fällde en rad kommentarer om det uppenbara – att vi var två kvinnor. Kunde vi möjligtvis vara intresserad av stora starka motorer och att köra fort? Jag orkade inte ens bemöta hans nedvärderande åsikter utan följde lite motvilligt med på en åktur som var det mest obehagliga jag någonsin upplevt. Allt i bilen var löst och den såg helt fördjävlig ut. Han var noga med att påpeka att motorn var utbytt men att jag får den gamla på köpet, jo ja tackar. Jag visste direkt när jag åkte därifrån att jag inte skulle köpa detta ras.

Drömmen blir verklighet
Bilen är köpt och efter vad som känns som en evighet hittar jag en dag med sol i April och kör henne de 40 milen hem. Det är en läskig resa då det är första gången jag kör en veteranbil men vi kommer bra överens. Det är många som tittar, ler och ger tummen upp och jag är så stolt så stolt. Men efter 38 mil är jag så trött och mör i kroppen att jag bara vill hem. Att köra en sådan här bil en längre sträcka är ganska jobbigt för det låter sjukt mycket och vibrerar. Dessutom har inte stolarna nackstöd så man sitter på helspänn hela tiden. Jag lyckades parkera och sen var det bara sängen som gällde.

Efter det följde en vår av regn, regn, snö, regn och lite regn så jag fick knappt ta ut henne. Men så fort solen tittade fram, eller det i alla fall var torrt, provade jag att köra lite. Träffarna hade inte kommit igång så det var mest planlöst körande men jag lär känna bilen.

Det största bekymret med bilen är att tanka henne
Vem fan tyckte det var en bra idé att sätta tanklocket i bak på bilen? Jag vet inte hur många gånger jag får åka fram och tillbaka vid pumpen för att komma nära nog så slangen räcker hela vägen fram. Och jag måste ju se till att ha pumpen på höger sida om bilen för att ha en chans att komma ur bilen och på höger sida har jag en spegel som inte går att reglera vilket gör att jag är blind på höger sida. Försök då själva veta var bilen är i förhållande till pumpen och betongkanten!! Nästa bekymmer med att tanka henne är att det säger stopp lite lite för sent. Pumpen slås av när det rinner över och ut på gatan. Varenda gång lyckas jag med samma sak och får stå och torka soppa från lack och krom. Känner mig så där lagom lyckad.

Slutet på sagan närmar sig
En regning dag ramlar det in ett mail som talar om att ett av mina fasta uppdrag jag har sägs upp omedelbart. Det innebär att de pengar som finansierar det sjukt stora lånet inte kommer komma in mer. Jag inser i exakt samma sekund att jag måste sälja bilen. Jag orkar inte känna efter utan går in i rollen som säljare. Jag samlar ihop mina bilder och skapar annonser på alla ställen jag kommer åt. Planen var också att delta på Power Meet vilket jag missade men jag prickade in Wheels som var oerhört stort och välbesökt men det var inte så många som hittade ner till vår hage tyvärr.

Det är med sorg i hjärtat jag kämpar för att sälja bilen. Det är en speciell bil och marknaden är inte enorm. Men jag hoppas att någon vill ta över Ivy och ta hand om henne. Och jag kommer aldrig lämna klubben – aldrig.