Jag läser om det tragiska att vara ensam, om riskerna att inte ha nära vänner och om Mariann Johansson som helt enkelt aldrig fick den där bästisen.
Jag känner igen mig så väl. Inte helt i hennes historia för jag gick ju skolan, hela vägen genom gymnasiet och har sedan dess arbetat. I grundskolan hade jag bästisar och jag hade en bästis ganska länge men som jag i vuxen ålder insåg inte var en vän, och aldrig hade varit. Jag har bytt jobb ofta och inte knytit de där tighta banden. Men det är något med mig och människor. Jag vet inte riktigt vad det är men jag har svårt att skaffa vänner. Att hitta kärlek och lära känna en man är inget svårt, jag har ju en sambo. Men vänner, det är det där att man kanske vill umgås men inte vågar ringa och fråga. Man är livrädd för ett nej eller att få flera nej och inse att personen inte vill umgås. Det gör att jag inte ens frågar. Jag vill heller inte framstå som desperat, fastän jag kanske är det.
Jag vill bara ha en eller ett par vänner jag utan problem kan ringa för en AW, träna ihop, ta en promenad, shoppa eller bara åka bil.
Hur gör man som vuxen? Jag menar, jag har MASSOR mer bekanta. Jag har fan 252 vänner på Facebook, men inga i verkligheten.
Tack gode gud för sambo och familjen, jag klarar mig inte utan er!
