I kväll tronade Globen upp sig rejält. Det bjöds på musikal från alla möjliga håll och kanter. Publiken bestod mest av äldre och lugna människor som inte tjoade i onödan och ca 2% bemödade sig med att filma med mobilerna.
Jag anser mig vara lite av en musikal-fan. Men efter en sådan här show inser man hur få musikaler man faktiskt har sett. Eller man och man, JAG! Jag har missat så många av flera olika skäl. Det kostar en del att se dem och jag har aldrig haft en vän eller partner som delat intresset.
Men nu till kvällens show. Jag hade inga förväntningar. Det var tre saker jag såg fram emot sedan sket jag lite i hur det presenterades. Helene Sjöholm, Peter Jöback och musikallåtar.
Första halvan bjöd på låtar från musikaler jag inte sett. Svårt att relatera eller känna så mycket då jag inte visste sammanhangen. Men så klart sjunger båda fantastiskt och bjuder på en del anekdoter och härliga historier mellan låtarna. Det blir dock svårt för dessa två att göra allt själv med ombyten och annat så det var ytterligare två personer på scen som faktiskt, jag är ledsen för detta, men de glänste nästan mer än huvudrollsinnehavarna.
Gästartisterna var Norm Lewis och Emmi Christensson. Norm med en basröst som fick hela Globen att vibrera och Emmi som sjunger opera så jag grät. Emmi kommer göra Phantom of the Opera med Peter nästa år som jag kommer köpa biljetter till.
Det var ett tillfälle då jag faktiskt grät. Emmi och Peter gjorde just Phantom of the Opera och det var så bra och gripande att tårarna rann. Vilken känsla, vilken magi. Wow.
Andra halvan bjöd på lite mer som jag kände igen (detta är ju ytterst personligt). Och allt som allt så höll det på i nästan 4 timmar (inkl paus på 25 minuter).
Rösterna och orkestern (40-man starka Stockholm Sinfonietta under ledning av maestro David White) tillsammans gjorde att man satt som förstenad av njutning. Helt klart värt varenda öre och kramp i skinkorna.
Jag älskar er alla som var på scenen i kväll.