Att känna det som att man kommer bli förföljd och kanske mördad en torsdageftermiddag är inte särskilt kul.

Jag skulle åka hem från jobbet, klockan var strax efter 16.00 och jag sitter på en av bänkarna i Slussen. Vi är kanske 4-5 personer som sitter där och håglöst kollar ut över perrongen. In kommer ett tåg som ingen av oss ska med. Då kliver det fram en man, propert klädd i fina jeans och jacka samt med en stor svart kasse (typ IKEA) över axeln. Helt plötsligt vänder han sig mot oss och stirrar med vidöppna ögon och något riktigt läskigt över sig. Vi på bänkarna börjar kolla på varandra och undrar vad fan som hände.

Personen gick på tåget och åkte vidare. Jag kände ett slags obehag över människan som inte alls såg påverkad ut (jag har jobbat som ordningsvakt, väktare och civil väktare).

Mitt tåg kommer in och jag går på. Sätter mig längst in i hörnet och tar fram en bok som snabbt sjunker djupt in i. Några stationer senare är det ganska mycket folk och hela min “fyra” är full när jag ser i ögonvrån ett par ben som tränger sig in i vår “fyra” och ganska snart har jag SAMMA persons ansikte millimeter från mitt. Han står alltså framåtböjd och stirrar på mig. Jag blir nästan paralyserad och alla runtomkring ser helt förskräckta ut. Han går snart och sätter sig i “fyran” bakom mig och säger: “-Är det ni som förföljer mig eller jag som förföljer er?”.

Mitt hjärta slår i hundraåttio. Jag tar upp mobilen och letar efter numret till Trygghetsjouren så jag kan ringa om jag känner mig för osäker. Normalt är jag en bråkstake som skriker och slår tillbaka men den här personen kändes så vansinnigt labil och psykiskt störd att jag förstod att jag nu inte ska se på honom än mindre tilltala honom.

Han får ett ryck och slår vansinnigt hårt i stolsryggen så barnen i samma vagn blir rädda och likaså jag då jag inte ser vad han gör. När det är två stationer kvar till min reser jag mig och går bort en bit för jag känner att jag vill ha koll på vad mannen gör och vart han är men jag kan inte då se honom. Anar att han redan gått av då jag inte heller ser honom på min station, ändhållplats.

Jag kan ändå inte slappna av när jag väntar på bussen, varje person som kommer runt hörnet ger mig hjärtklappning och jag håller koll på ALLA som kommer på bussen i fall jag måste vidta åtgärder, men han syns inte till.

Jag blir fortfarande skraj när jag tänker på det.

Phu..