I går var det dags för den extremt efterlängtade konserten med Muse. Ett band min sambo fått mig att lyssna på (som så många andra band och artister). I vår dansföreställning vi hade med MOD i december så dansade vi bland annat till ”Dead Inside” så den betyder lite extra.
Kaoset utanför Globen är ett under. Hur kan man ha två dörrar öppna vid en entré som har minst 10? Köerna är så långa in att det är patetiskt. Vi vände och tog en öl inne i centrumet och klev ut ungefär när förbandet skulle starta, fortfarande köer utan slut. Men med lite flyt så märkte sambon att en liten märklig entré i ett hörn precis öppnade så vi gick dit och gick direkt in utan kö. Så kan det gå.
Konserten var magisk. Scenen var stor och täckte större delen av arenagolvet men var också hög så jag hade faktiskt kunna se artisterna även om jag hade haft ståplats, det brukar jag nämligen inte göra. Men för att gardera mig hade jag köpt sittplatsbiljetter och det var ju på rad 2 så vi var så nära man kunde komma 🙂
Effekterna, bollarna, ballongerna och stridsflygplanet (drönare) kom som läckra överraskningar och showen var aldrig tråkig. Låt efter låt dammades av med så jävla snyggt spel av alla musikerna. Basisten var den jag föll mest för med sitt utseende (GI Joe på 50-talet) och med sina sköna moves och grymt spelande. Trummisen hade en frisyr som boybandsen rockade på 90-talet men utöver det så var hans trummande magnifikt. Och ledsångaren, Matt Bellamy, spelar gitarr som en gud och har svårt att stå stilla.
Jag satt med tårar i ögonen och konstant nopprig hud eftersom jag rös av hela upplevelsen. Det var faktiskt lite svårt att sitta still.
Jag har bara en enda fundering? Blir de inte åksjuka? Scenen snurrade ju hela tiden och bitvis lite väl snabbt. Hahaha!
