Att möta sin största rädsla i livet är inte lätt, jag bröt i hop!

I dag har jag mött min värsta fiende. Den största rädslan i mitt liv har jag träffat och det gick kanske inte så bra. Men jag gjorde det. Jag vet dock inte hur jag ska ta mig vidare från detta.

Dagens pass bestod av att vi lärde oss en ganska lätt koreografi (dans), den skulle vi spara i minnet och sedan gick vi över till något som jag inte vet vad jag ska kalla det. En man vid namn David Mörk lärde oss att ta plats, vara stolta och stå emot när någon kommer mot en. Vi slogs på mitsar och vi körde mobbningsringen där alla puttade på en stackare i mitten som sedan skulle ta sig ur. Vi gick tom på varandras magar och körde “gatloppet” från gladiatorerna. Det var så sjukt kul. Jag älskade det. Ett knä kommer snart bli HELT blått och min högra handled likaså. Men det gör inget, för jag älskar den typen av träning.

Sen kom det värsta.

Vi skulle nu sätta oss längs med speglarna i salen och en och en skulle vi gå upp och presentera oss kort, säga något bra och våga ta plats. Inte ursäkta sig, mjäka eller fippla nervöst med kläderna. Att prata inför folk är sannerligen det värsta jag vet. Ja, jag kan göra tv och radio utan att tänka men att se en massa folk som står (sitter) och glor på mig och förväntar sig saker ger mig sådan ångest. Jag visste faktiskt inte hur mycket ångest förrän i dag. När det sakteliga var min tur hade jag peppat mig själv mentalt, sagt att jag är bra och att det inte gör någon om jag gör fel. Jag ställer mig på golvet säger något (har ingen aning om vad jag sa..) Vad sa jag?? Händerna skakade, svetten rann. Jag kunde inte kolla upp utan försökte bara ta ett djupt andetag och liksom gå in i mig själv. Började dansa, det gick bra. Sen en bit in fick jag total black out. Jag liksom visste inte var jag var eller vad jag gjorde. Började stortjuta och sprang till ett hörn där jag kröp i hop till en boll. Jag ville aldrig mer visa mig. ALDRIG. Jag snyftade fram att någon annan nu fick dansa, jag behövde vara. Snyftade och grät bra länge. När alla var klara med sitt (stor eloge till er alla som är så starka och duktiga) så frågade Magdalena om jag inte ville göra det igen, bara dansen, med henne och en annan på var sin sida om mig. Jag sa ja. Jag gjorde det och det gick SKITBRA!

Jag fattar liksom inte varför jag är så rädd?!

Nu tre timmar senare är jag fortfarande emotionell. Tårarna ligger nära och jag behöver egentid. Så jag städar, stressar, bloggar och försöker hitta på saker att göra för att inte tänka så mycket.

Men jag vill ge all min kärlek till Magdalena. Utan dig hade jag inte ens gått upp överhuvudtaget! Du har gett mig mer självförtroende och det är det det handlar om. Vänskap.. Man ska peppa varandra inte klanka ner på varandra.

Många kramar till alla som brukar träna och dansa med mig. Ni är alla fantastiska personer. Så olika, så bra!

Nu tar jag paus!