I dag hade jag mitt första riktiga möte på Itrim. Ett möte där vi i 55 minuter pratade om mig, mig och bara mig. Jag la ut alla korten på bordet om sockerberoende, hetsätning, skamkänslor och andra ätstörningar. Att gå ner i vikt kommer inte vara mitt bekymmer, det är det enkla. Men efter att jag gått på VLCD (Very Low Calorie Diet) i 3 månader så ska jag lära mig äta som en normal människa. Det kommer att vara bland det värsta jag utsätter mig för.

Motivationen är hög, träningsglädjen finns där och stödet från nära och kära. Nu är allt upp till mig.

I morgon börjar jag med mina shakes. 4 shakes om dagen (en var fjärde timme) ska jag få i mig. För mig och min IBS mage är det underbart att inte äta och hungerskänslor är inget jag äger. Men vanor är svåra att bryta. Att inte äta godis (socker) för mig är som för en alkoholist att inte dricka, en rökare att inte ta nikotin och en pundare att skippa sina kickar. Det är många som inte tror på sockerberoendet och till er vill jag be er fara och flyga eller läsa på.

Men jag ska klara detta, jag ska. Hoppas ni är med mig.