Jag kommer välja att skriva om en period på två veckor i mitt liv som satt djupa ärr.
Året är 2003 och det är februari. Min pappa har firat sin 50-årsdag i Thailand och kommit hem. Jag jobbar på mitt hotell i city och min dåvarande sambo arbetar som vakt på Åhléns city. Det är sen kväll och vi båda jobbar, jag städar konferensrum och förbereder för nästkommande dag medan sambon vaktar ett varuhus. (jag jobbade som OV där i fyra år själv)
Jag får ett samtal på min mobil, som jag egentligen inte får ha på jobbet, men jag ser att det är min sambo så jag svarar. Möts av ett flåsande och tillslut förstår jag att han har blivit knivhuggen och väntar på ambulans. Jag blir helt chockad och undrar var han är och vart han ska. Mitt hotell är på typ samma gata så jag rusar ner till vakten och säger att jag måste lämna allt däruppe samtidigt som jag desperat försöker ringa mina föräldrar som inte svarar. Får tillslut tag på dem och säger åt dem att komma för vi måste till sjukhuset. Så jag springer ner och byter om och kliver ut på gatan och ser avspärrningar och massor med blåljus på gatan. Jag vågar inte gå upp.. Jag står som förstenad och tar emot ett samtal till från sambon. Han berättar att han är i en ambulans och att de ska till ett annat sjukhus än vad som fört sas. Han låter inte bra. Han kan knappt prata men han lever ju..
Föräldrar kommer, vi åker till sjukhuset, sitter på akuten osv. Sambon förflyttas till intensiven och behandlas för punkterad lunga. Han är nedsövd och vi kan inte göra något så vi blir ombedda att åka hem.
Dagen efter åker jag tillbaka till sjukhuset och sitter vid hans sida hela dagarna tills han släpps ut efter typ 3-4 dagar. Vi åker hem, han har sjukt ont och kan knappt röra sig. Han har så ont att han inte kan lägga sig i sängen så han sitter i soffan medan jag tar en dusch och försöker äta. Telefonen ringer. Jag möts av en hysterisk syster som skriker att det är något med pappa att jag måste komma hem NU! Jag blir förtvivlad, får lämna sambon i smärtor och kasta med i väg från Hornstull till Huddinge för att mötas av ambulans och halva släkten. Moster och hennes man stoppar mig från att gå in och försöker förklara att det är något med hans hjärta. Bakom ryggen på mig bär de ut honom på bår, jag märker det inte. Vi alla hoppar in i olika bilar och följer med till akuten på Huddinge. Efter vad som känns som en evighet kommer läkaren in. Han säger: Det finns inget mer vi kan göra!
Det som händer efter det är lite som en dimma. Men tillslut är jag hemma hos sambon. Jag är så trasig och förstörd att jag liksom inte har några känslor längre. Jag kryper till sängs bara för att kort därefter väckas av sambon som sittsover i soffan. Han har nu så ont att ögonen är svarta, han har svårt att kommunicera. Förstår att det är läge för en ambulans.
Inom loppet av en vecka sitter jag på akuten tre gånger. Ena gången förlorade jag min pappa.
Jag kommer ALDRIG glömma den här tiden.
Det finns en del artiklar om detta.
”Tragedierna vände upp och ned på mitt liv”
Dag 01 – Jag i årskurs 1-6
Dag 02 – Här har jag bott
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Mina favorit nätbutiker
Dag 05 – Om jag var ett djur…
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Vänskap
Dag 08 – Ett ögonblick jag aldrig kommer glömma
Dag 09 – Favoritprylar i hemmet
Dag 10 – Det här hade jag på mig idag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Älsklingsplagg i garderoben
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Något jag skäms över
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min kost
Dag 19 – Favoriter på gymmet
Dag 20 – Jag på högstdiet
Dag 21 – Om jag vann 100 miljoner kronor
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Min ungdomsrevolt
Dag 30 – Hypokondriker eller missförstådd?
