Snubblade över en artikel i Aftonbladet om en kvinna som levt isolerad i 20 år pga migrän som ingen läkare hjälpt henne för. Hon har inte kunnat jobba eller vara social och även funderat på att ge upp livet. Det är tragiskt, jag vet, för jag har varit där. Med skillnaden att det rör 30 år och att jag hela tiden arbetat heltid.

Det började med en spontan spya över skolbänken när jag gick i lågstadiet. Sedan blev det värre och värre och huvudvärken slog ut mig gång på gång. Under 30 år kämpade jag med läkare, akupunktur, stresshantering, mindfulness och proppade i mig värktabletter som en sann missbrukare. Inget hjälpte.. INGET! Men beroendet av värktabletter var kvar och min lever kan inte ha mått bra.

Jag var under den här tiden väldigt arg, sur, grinig, trött och less på allt. Jag ville inte göra något för jag visste att det var bortkastat eftersom jag skulle få så ont och bara vilja ligga i sängen. När jag väl hade några minuter av mindre smärta vågade jag inte tro det utan gick bara och väntade på smällen. Fattar ni.. 30 jävla år av smärta? Ja jag hade perioder när jag kände att jag ville ge upp livet, tror inte jag skulle genomfört det men att tankarna ens dyker upp är ganska vidrigt.

Vad sa läkarna?

Ja vad sa de olika läkarna jag var till? Jag var ju trots allt på fem olika vårdcentraler och träffade säkert tio olika läkare. Jag var på någon smärtklinik som var helt menlösa och andra inrättningar men alla sa ungefär så här: -“Ta en alvedon och vila lite. Och så sluta stressa!!” Man ba TACK FÖR DET DIN JÄVEL!!!!

Hur kom jag vidare?

En dag när jag var på väg till en arbetsplats så var jag så jävla yr och illamående att jag knappt kunde ta mig dit. Väl framme sa jag detta till min chef som sa att det kan vara något i nacken, boka tid hos en naprapat. Jaha tänkte jag, ännu en som inte kommer lyssna. Men jag fick tag på en via Twitter faktiskt och fick en tid.

När jag kom dit så berättade jag så klart om den direkta orsaken till mitt besök och medan hon behandlade mig så frågade hon mer om mitt allmäntillstånd och jag berättade det mesta. Hon suckade och fattade inte hur det var möjligt. Jag gick därifrån och kom tillbaka på ett återbesök och då tröttnade hon på hur jag mådde och sa att det inte var värdigt. Jag fick numret till en neurolog hon hade praktiserat hos och bad mig ringa honom. Det var räddningen på mitt liv tror jag. Efter tio minuter hade han analyserat mitt mående och diagnostiserat tre olika huvudvärkar och nu skulle vi testa mediciner.

Jag mår så jävla bra

Sedan vi fixat rätt medicinering så är jag så sjukt glad och pigg. Livet har kommit tillbaka och jag är fylld med energi. Jag kämpar med karriär, skola, eget företag, träning, huset och allt annat och har alltid kul. ALLTID! Jag njuter och testar saker och tänker att det här livet ska fan levas till max. NU KÖR VI!

När jag får in lite pengar så kommer jag gå tillbaka till honom för att få botox i käkarna. Det är det enda som triggar i gång smärtor just nu. Måste sova med bettskena (slarvar med det) för att undvika enorma smärtor.

Men nu lever livet. Nu mår jag bra. Tack!