I går var lektion nummer två i kursen “våga tala”. Vi hade lite olika övningar som avslappning, intellectio och framförallt att tala för varandra. Vi började två och två där den som pratade skulle stå upp och tala i tre minuter om sitt ämne. Bara att stå upp gav mig svettningar och hjärtklappning, men Petra som jag var med var oerhört stöttande och påtalade vikten av att bara kasta sig ut. Vi genomförde det och gjorde det bra.
Senare på lektionen skulle vi prata om samma sak men i grupper om fyra där de tre som lyssnade satt ned och den som talade stod upp. Jag väntade som vanligt till sist men gjorde det sen. Vi alla tycker att det är lika jobbigt så det var den tryggheten jag hade med mig. Jag var inte magisk men jag kostade på mig att skämta lite och det fick mina åhörare på fall. Det kändes bra. Jag kommer klara det här.. Jag kommer klara det här!
