KÄNSLAN AV TILLHÖRIGHET

KÄNSLAN AV TILLHÖRIGHET

0

Jag har i många år varit helt utan vänner. Visst, en del ”bekanta” man kan säga hej till på gatan men ingen jag kunde ringa, ingen jag kunde snacka med. Och det är inte så lätt att skaffa vänner som vuxen, jag vet.

Efter gymnasiet började jag direkt jobba. Men rastlösheten infann sig och så även oturen. Detta ledde till att jag bytte jobb nästan varje år vilket gjorde att jag ALDRIG fick några vänner, vi hann liksom aldrig komma så nära. På mitt senaste jobb var det nog som värst.. Jag jobbade på ett jättestort kontor inne i stan på ett företag jag ändå gillade. Min roll var som assistent till en chef men den rollen är väldigt ensam. Jag tillhörde ledningsgruppen på avdelningen med ledningsgruppen såg ju aldrig mig som en ”jämlik” så jag blev inte direkt medbjuden på lunch. De andra grupperna på avdelningen käkade tillsammans, hade ordnade fikapauser, aw osv. Men ingen tänkte på mig och jag kom på det försent för att våga bjuda med mig själv. Det slutade med total isolering och att varje lunch spenderades ute på promenad med mig själv eller framför datorn med någon tv-serie och en torr sallad.

Känslan av att inte höra hemma på ett jobb är väldigt jobbigt. Hur ska man lösa en sådan sak? Det var ju inte fråga om mobbning utan mer att jag liksom föll mellan stolarna för jag inte tillhörde någon grupp på avdelningen. Mina dagar blev tillslut väldigt långa och jag mådde sämre och sämre av att vara där. Jag hade inte tillstånd att arbeta hemma eller tillstånd att arbeta med hörlurar på vilket ökade på stressen av att hela tiden höra surret i det öppna kontorslandskapet. Jag slutade för ett drygt år sedan (efter fyra år) och har fan aldrig mått bättre. 

Nytt jobb – nya vänner?

Sedan december har jag arbetat i en butik. Personalen består mest av ungdomar som pluggar eller funderar på vad de ska göra av sitt liv. Butikschefen är yngre än mig!!! Men fan vad kul jag har. Alla är så öppna, härliga och roliga. Det är ett fantastiskt arbetsklimat där ålder, ras, religion, språk och kön inte har någon som helst betydelse. Bara det att en person försöker lära mig hur Snapchat fungerar, jag har nog aldrig känt mig så gammal!!!

Men än så länge är det inga som jag är på vänskapsplanet med men det kanske blir så, jag vet inte. Jag mår i alla fall så mycket bättre av att arbeta med dessa ungdomar från alla håll och kanter i världen, de är alla underbara!

Som en liten parantes kan jag tillägga att jag numera har ett par ”bästisar” som jag kan ringa, som jag kan prata med, som jag kan hänga med utan krav. De här vännerna kom båda genom dans och träning så fritiden visade sig vara viktigare för mig.

Trevlig sommar!

bench-people-smartphone-sun

Comments
  • Linda#1

    24 juli, 2016

    Tack så hemskt mycket för att du skriver om detta. Precis så som du beskriver det har jag haft det under min skoltid från åk 7 upp igenom hela gymnasiet.
    Så fort det blev rast jublade alla utom jag. …jag visste liksom inte hur jag skulle bete mig med de andra som redan hade bildat sina grupper.
    Jag fick ut på promenader och irrade planlöst runt till nästa lektion började.
    För att sitta själv i ett hörn kändes så totalt misslyckande.
    Jag ser inte konstig ut eller så utan jag har svårt med den sociala biten.
    Jag har vart så otroligt ensam under många år.
    Min sociala mamma förstod heller aldrig hur jag hade det och jag fick ingen hjälp av någon att hantera detta.
    Idag är jag vuxen och jobbar fortfarande på den sociala biten. Det är svårt i många situationer men jag mår bättre och har folk omkring mig som jag tycker om.
    Tack för att du delar med dig. Jag tror det är många som kan berätta liknande historier.
    / Linda

    Svara
    • Åsa Wallenrud#2

      24 juli, 2016

      Viktigt att veta att vi är många som har det så. Jag är bara social om det krävs av mig vilket gör det svårt att komma in i gäng.
      Bra att vi pratar om det.

      Svara

Your email address will not be published. Required fields are marked *